Förlossningesberättelse
Nu tänkte jag skriva ner min berättelse, om den dagen jag aldrig kommer glömma!
Den här berättelsen kommer jag berätta ur min synvinkel, vad som egentligen stämmer överens med verkligheten det kan jag inte riktigt svara på då jag va ganska borta och i min egna värld under förlossningen.
Jag började ana att de närmade sig redan nån vecka innan, jag åt mycket mer än jag gjort tidigare, det fanns liksom inget stopp! Sen gick jag på toa och gjorde nummer två oftare än vanligt några dagar innan. Det här är två saker som flera upplevt innan förlossning så därför anade jag att snart var det dags.
På fredagen den 16/5 var förvärkarna något starkare än vanligt och kom lite väl ofta men ändå inte regelbundet. På kvällen fick vi veta att Madde och Johan fått sin lilla son, vi har ju hela tiden pratat om att föda samtidigt och deras son kom runt 22 på fredagskvällen, jag skrev såklart grattis och var jätteglad för deras skull även om jag va lite bitter för jag ville ju faktiskt också föda barn.
Vi gick och la oss på kvällen och jag somnade ganska snabbt, sov gott fram till ca 01.30 då jag vaknade av att det small till i mig, sjuk känsla och ont gjorde det. Låg en stund och funderade på vad det va som hade hänt, undra om de va vattnet? Kände efter mellan benen och de va riktigt kladdigt, hmm slemproppen va min första tanke så jag ställde mig för att gå på toa och genast började vattnet sippra ner för benen. Drog snabbat tag i en handduk och satte mellan benen så jag inte skulle blöta ner hela golvet och gick in på toa och lät det rinna. Såg Maddes svar på fb som avslutades med: Nu är det snart din tur !! :D
Haha ja det kan man säga, skrev att mitt vatten gick precis så nu var det faktiskt dags.
När vattenmängden minskat så gick jag in i sovrummet och väckte Jocke som blev lite chockad för han trodde han hade försovit sig. Ringde sen förlossningen som ville att vi skulle komma in direkt. Värkarna hade startat lite smått men de va inte alls farligt.
Så åkte vi till förlossningen och värkarna va fortfarande helt okej, men när vi hade varit på förlossningen en stund så började det göra lite mer ont och det stegrade snabbt. På morgonen runt 5-tiden fick jag morfin, vet inte ens om det hjälpte för värkarna ökade snabbt i styrka och smärta. Försökte gå men va så himla trött och hade så ont så det gick inte. Klockan 6 va jag öppen 2 cm och hade nå fruktansvärt ont, fick börja med lustgas och den användes flitigt. 20 minuter senare var jag öppen 5cm och värkarna avlöste varandra med rasande fart.
Då bad jag om epidural och sen är det lite av en dimma. Det kändes som att allt gick så galet fort, massa folk som sprang ut och in och smärtan som inte går att beskriva. Jag hann knappt ta bort lustgasmasken innan nästa värk kom. Fick epiduralen i sista stund. Krystvärkarna va inte roliga, i början när dom kom var det inte riktigt dags att krysta så jag höll emot men kroppen kämpade på, de är lite som att kräkas, ni vet när kroppen pressar ut maginnehållet och hela kroppen hulkar och man kan inte göra nåt åt det, så känns det fast neråt istället för uppåt.
När det äntligen var dags att pressa ut barnen så tog jag i av allt jag va värld, det är nå djävulska krafter i omlopp när man föder barn. Sista två krystvärkarna innan Loke va ute va det värsta jag känn i hela mitt liv, jag trodde aldrig det skulle gå och allt jag ville var att stänga ihop benen och vila lite men nej Loke skulle ut. Fick känna på hans huvud när det va halvvägs ute, kändes bara kladdigt och hårt :P
Men tillslut kom han ut, 09.01, 48 cm lång och 2340 g tung. Den känslan när kroppen och en del blod och vätska rann ut va ljuvlig, det liksom dämpade smärtan och kändes som läkning för underlivet, värmande och så skönt.
Min första tanke när jag såg honom var: Varför skriker han inte? Men jag hörde nåt ljud innan dom snabbt bar ut honom. Så var det dags för nästa. Jag hade en person på varje sida av mig och en mellan benen som höll på och kämpade för at vända lille Lukas med huvudet ner. Han låg ju i tvärläge men han vägrade vända sig. Tillslut tog dom hål på fosterhinnan och vattnet forsade ut och med vattnet kom en liten fot. Så med fötterna före kom Lukas. Det gjorde inte alls lika ont men såklart kändes det. 09.22 kom Lukas, 47 cm lång och 2260 g tung :)
Att föda barn var en otroligt häftig upplevelse och trots smärtan så skulle jag faktiskt kunna göra om det, dock var det ingen höjdare att vara gravid så man kan väl hoppa över det steget? Eller ;)
Älskade barn! Ni har gjort oss till dom två lyckligaste föräldrarna i världen!
Du får det att låta så enkelt, som om du inte gjort nått annat i ditt liv än att föda barn ;-) Jättekul att läsa och jag är glad att allt gick så bra :-) Dina pojkar är verkligen världens finaste <3 Pussa L&L från tant Vickan ;-)
URL: http://viktoriajohnsen.blogg.se