7 år av kärlek
I mars 2008 fick jag hem den finaste, underbaraste och vackraste fyrbenta lilla hunden hem till mig. Hon kom från Irland och dom sa att hon va ca 2 år.
Jag lovade mig själv och henne att aldrig svika henne, att alltid stå vid hennes sida och det har jag gjort.
En ung mindre gråhårig liten tjej :D
Hon har hunnit med mycket i livet, flygit från Irland till Sverige, bott i Sthlm, Gbg, Kungsör, Köping och Arboga och hon har alltid varit mig trogen. Min älskade lilla prinsessa!
Hon har lyckats få hundrädda mäniskor att älska henne, hon har charmat alla och finns i mångas hjärtan. Framför allt i mitt! Jag har hennes tass tatuerad och jag glömmer henne aldrig, min älskade finaste Cheyenne!
För någr månader sen upptäckte jag att hon hade en knöl på käkbenet, enigt vetrinären kunde de va allt från en tumör till en tandinfektion, vi fick medicin och det blev bättre men inte helt bra. Hon har sen en tid börjat kissa inne på nätterna, vilket är hennes sätt att visa att hon inte är nöjd. Hon slutade lyssna på vad man sa till henne, till slut började hon även bajsa inne på nätterna. Ibland va det så lite kiss och bajs så hon måte ha pressat ut det lilla hon kunde bara för att visa att nåt va fel. Sen märktes det på henne att hon inte va sig själv.
Så jag tog det jobbiga beslutet att låta henne somna in, det känns hemskt och jag saknar henne redan nåt oändligt och kommer alltid att göra. Men jag är glad att hon är på ett bättre ställe, där hon får springa runt i solen, jaga katter och äta katt bajs ;)
Först trodde jag att de va barnen som gjorde henne konstig, att hon inte gillade dom och kände sig utanför men hon gillade barnen så det stämde inte riktigt.
Hon somnade lungt och stilla i mina armar idag, hon kände sig trygg och va inte ett dugg stressad innan. Det är en tung dag idag, många tar har fallit och det kommer säkerligen komma fler.
Vila i frid min finaste vän vi ses i Nangiala <3
