Läste ett inläg jag skrev för 1 år sen. För 1 år sen när jag va tjock och sååå trött på att vara gravid. Jag va bitter för att alla sa att jag skulle njuta, för att jag skulle sakna att vara gravid och man måste njuta sista tiden för snart är det slut. Allt jag ville var att det skulle ta slut!

 

Och vet ni? Jag saknar INTE att vara gravid! Jag kan sakna magen lite, den va ju faktiskt mysig och rörelserna innuti, spänningen att inte veta vem som döljer sig där inne. Men smärtan, att inte orka och väntan, nej fifan! Men jag har gått från att aldrig mer vilja bli gravid till att vilja det, men nej jag saknar inte min graviditet.

 

Ännu mer bitter blev jag i alla fall ja typ runt den här tiden på kvällen ;) de va väl nån gång mellan 21-22 som vi fick veta att lilla Timmy hade kommit, jag blev såklart jätteglad för Maddes och Johans skull, att deras lille son äntligen hade kommit ut men jag va så avundsjuk. Muttrade att jag minsann också ville föda barn. Skrev grattis till Madde och att jag hoppades de snart var min tur.

 

Nu i efterhand kan jag ju säga att den här daen för 1 år sen var sammandragningarna lite värre och kom lite oftare, men jag tänkte inte så mycket på det, ja menar det var ju flera veckor kvar och sammandragningar hade jag ju ändå hela tiden och dom gjorde inte ont dom va bara jobbiga.

 

Tänk att det sen på natten skulle sätta igång, lyckan när vattnet gick går inte att beskriva, de var en helt underbar känsla och plötsligt var all den smärta och alla veckor av hemsk graviditet så värt det. Plötsligt viste jag att snart kommer dom mina älskade vackraste och bästa mirakelpojkar <3

 

Ja alltså imorgon fyller mina killar 1 år, det känns som at det här året ha ått så galet fort samtidigt som det känns som att det har pågått hela mitt liv.